jag önskar att jag skulle kunna beskriva denna känsla.
det är som om jag ligger på en klippa,
havet slår tyst & lungt emot klipporna,
& jag lyssnar på ljudet av havet som viskar,
"var lugn, tänk inte så mycket".
Jag vill kunna resa mig,
men det som håller mig kvar,
kan jag inte bara ta bort,
denna otroligt tunga, tunga stenen på mitt hjärta,
som jag inte kan lyfta bort.
Jag kipar efter andan varje gång stenen blir tyngre,
jag sliter,
jag river i stenen,
men den lyfts inte bort.
Det ända jag kan göra,
är att bara fly in i mig,
fly bort,
lyssna på havet,
som slår mot klipporna så stilla,
andas lugnare,
& sluta andas.